Hem Koldioxid
Isig Svindersvik
Isig Svindersvik

Vintertankar

Min syn på människan är att den är en varelse som är unikt utrustad för anpassning. Inte så att varje individ har alla egenskaper som behövs för att överleva av sig själv, utan det är förmågan att kunna samarbeta som är den stora talangen. Olika individer har olika egenskaper och i samarbete ger detta en enorm kapacitet. Människans empatiska förmåga gör att den kan koordinera som grupp, genom att det finns en känslighet för hur andra människor känner och reagerar.

Samarbete fungerar bäst när det bygger på initiativ från individerna. Var och en hittar sin plats i gruppen i en ansträngning mot ett gemensamt mål. Men när samarbete övergår i formella system, så finns en risk att initiativet går över till kollektivet och ett socialt system uppkommer som begränsar individernas frihet och därmed gruppens anpassningsförmåga. Samarbetet stelnar i en form. Ett sådant formellt samarbete kan aldrig bli lika effektivt som det spontana samarbetet. Så även om formella sociala system behövs för storskaliga samarbeten, så är det viktigt att inte kväsa det spontana initiativet som ger den underliggande kraften och dynamiken.

Det görs ibland ett motsatsförhållande mellan individ och kollektiv. Detta är väldigt missvisande. Ett kollektiv har ingen hjärna, eller egen vilja. Ett kollektiv består av individer och skapas av individer. Det är individen som har de biologiska organen som gör att den kan agera i världen. Kollektivet är en konstruktion, ett resultat av individers sociala förmåga.

Betoning av individen är ofta en högerliberal tanke, men på ett annat sätt. Här ses individen som någon som själviskt arbetar mot sina egna mål och att det på något sätt optimerar kollektivets välbefinnande. Tankar som naturligtvis kritiseras från vänsterliberalt håll. Min syn skiljer sig från både höger och vänster genom att jag tror att människan som biologisk varelse är specialiserad på samarbete i första hand. När det handlar om yttre hot och överlevnad, så är det inte konkurrensinstinkter som kommer fram, utan en spontan organisation där alla snabbt hittar sin plats i en gemensam ansträngning. Det är i sådana situationer som människan visar sin sanna natur.

Den progressiva liberalismen (vänsterliberaler) har idéer om hur människan kan förändras och förbättras genom social ingenjörskonst. Det är inget jag tror på. Jag utgår ifrån respekt för människans plats i naturen och i kosmos och tror inte att vi människor ska ta på oss rollen som gudar. Vi skall använda vår kreativitet och sociala förmåga till att anpassa oss till de förhållanden som råder, inte bygga om skapelsen.