Det stora misstaget
2020 var året då lågkonjunkturen slog till snabbt och hårt. Anledningen var rädslan för ett virus som verkade sprida sig snabbt och skoningslöst. Paniken spred sig, 40 miljoner amerikaner blev snabbt arbetslösa. Biljarder av lånade pengar satsades på stödåtgärder i alla västländer. Gränser stängdes. Epidemiologer och modellerare fick högsäsong. Alla gjorde samma antagande och samma misstag. Antagandet att vi alla är lika inför viruset.
Den klassiska SIR-modellen känner många till nu, Susceptible-Infectious-Recovered. Med några få parametrar och ett par deriveringar, så plottar den en graf med tre kurvor. Den visar hur en sjukdom snabbt sprider sig, men efterhand stöter på motstånd från den del av befolkningen som blivit immun och sjukdomen dör till slut ut. Genom att ändra på parametrarna kan olika förlopp fås. Enkelt och pedagogiskt. Dock bygger den på ett antagande som inte är verklighetsbaserat, antagandet att alla individer är lika. Individen ges medelvärdet av en grupps egenskaper och det påverkar uträkningen1. Detta problem verkar finnas i de flesta modelleringar, även de mer avancerade. Det verkar vara för svårt att räkna på en mer heterogen population, så modellerna slår ofta kraftigt fel och förutspår höga dödstal.
Ivrarna för kraftfulla restriktioner ute i samhället gör samma misstag. De tror att viruset lätt sprids ute i samhället och att om människor håller avstånd till varandra så skyddas de äldre ifrån att få smittan. Nu finns tillräcklig data som visar att så inte är fallet. Det går att se från mobildata vilken grad av distansering som funnits i ett samhälle och jämföra med dödstal2. Det visar sig att graden av distansering ute i samhället inte alls gör någon skillnad. Mätningar av antikroppar förvånar med låga tal även i de samhällen som haft låg grad av distansering. Det är helt enkelt inte en allmän smittspridning ute i samhället, utan det sprids i kluster där människor blir svårt sjuka, ofta på äldreboenden. Detta börjar komma fram allt mer. I USA lär de stater, som för att skydda sjukhusen skickat sjuka till vårdhem, fått en kraftigt högre dödlighet än övriga samhället. Det har skapats hubbar av virusspridning bland väldigt utsatta grupper. Samma mönster har kunnat ses i Italien, Spanien och Sverige, till exempel. Där har också smittan koncentrerats kring vissa regioner där viruset fått fäste. Det har spekulerats i att äldreboenden inte kunnat hantera alla sjuka, men det får väl visa sig hur det var med det. När väl viruset fått fäste någonstans, så är det nog inte så lätt att hantera. Det vi ser är alltså en väldigt ojämn mottaglighet för smittan. Smitthärdar har uppstått där viruskoncentrationen har kunnat bli hög, inte över hela samhället.
Antagandet att vi alla är lika inför viruset har gett reaktioner på smittspridningen som många gånger färvärrat situationen. Folk har uppmanats och till och med beordrats att stanna hemma, när utomhusaktiviteter är det som bygger upp motståndskraft mot sjukdomar. Företag har fått slå igen för att människor inte vågar, eller får, leva normalt. Resultatet blir ett samhälle som är sämre rustat att hantera kriser.