Coronakrisen

Jag har svårt att släppa coronakrisen. Varje dag ägnar jag tid åt att söka runt på Internet och läsa Twitter. Folk är väldigt upprörda över att människor dör och kräver att politikerna skall göra något åt det. Politikernas åtgärder sänder människor i arbetslöshet världen över, utan att det verkar sänka dödstalen. Forskare släpper prognoser som spär på paniken ytterligare. Mitt i alltihop hörs några få röster som försöker kalla på sans. Vad är det som händer?

Dödstal är nog det som skrämmer mest, så låt oss se närmare på hur det ser ut i Sverige. På Statisktiska Centralbyråns hemsida kan vi läsa:

Under 2000-talet har ungefär 90 000 personer dött varje år, med en topp år 2002 då drygt 95 000 avled. År 2019 dog färre än 89 000 personer, vilket är det lägsta antalet döda under ett enskilt år sedan 1977.

Vi är alltså i en lång trend av färre döda varje år och den har fortsatt in i år 2020. Under årets första två månader dog 950 färre personer än genomsnittet för de fem senaste åren. Sedan kom april med COVID-19 och jämfört med genomsnittet för de fem senaste åren dog 2700 fler. Det var en mörk månad, men jämför vi med tidigare år, så ser 2020 inte ut att bli ett år med särskilt hög dödlighet. Vi ser redan nu i mitten av maj att siffrorna sjunker igen. Det är naturligtvis tragiskt när människor dör, men vi kan inte utrota döden, den kommer förr eller senare. Det ser däremot ut som om vi lyckats skjuta upp den allt längre för många människor.

COVID-19 har en väldigt tydlig profil, genom att den i så hög grad drabbar äldre och multisjuka, medan yngre har en låg grad av sjuklighet. Det hårt drabbade Italien hade en medelålder på 81 år för de avlidna. I Sverige är det något liknande. Av de avlidna är färre än 5% under 60 år. Några större utbrott bland yngre människor har vi inte sett, som väl är. Kampen mot viruset har därför koncentrerats till de grupper som ligger i farozonen. Vi måste skydda de äldre äldre, som Tegnell säger. Det är absolut rätt strategi, men det har inte visat sig så lätt att genomföra. Det får väl utredas varför det gick så dåligt, men Sverige är inte unikt i detta. Det är möjligt att genom att dra ut på förloppet (“platta kurvan”), så har det blivit svårare att upprätthålla isoleringen av de äldre. Orsaken till att vi försöker dra ut på det, är att sjukhusen inte skall bli överfulla. De som fyller sjukhusen är just de äldre, så att sänka hastigheten på spridningen i det övriga samhället är inte så smart. Det bästa hade ju varit att kraftigt isolera de äldre under de 3-4 veckor som viruset behövt för att ta sig igenom den yngre, aktiva, befolkningen. Det hade gett en låg belastning på sjukvården, samtidigt som allt hade varit över på en månad. Det var nog experter som hade velat göra så, men i det politiska klimatet som råder hade det varit svårt att genomföra. Sverige har ändå inte fallit i samma fälla som många andra länder, där de infört hårda restriktioner på den stora andel av befolkningen som inte är i riskgruppen.

COVID-19 är på avtagande nu över hela världen, även om många länder har sparat stora delar av befolkningen till nästa vår. Krisen är däremot inte över. Världen var på väg in i en annalkande lågkonjunktur redan innan COVID-19, men nu blev det en kickstart som vi inte har sett på 90 år. I USA blev arbetslösheten i april den högsta av alla registrerade år. Över hela världen slår företag igen, för att de inte orkar rida ut krisen. Det kommer att ta åratal att reparera skadorna på världsekonomin. Under tiden kommer människor att lida av arbetslöshet, brist på varor, mer sjukdom, depressioner och annat elände. Om strategin för COVID-19 var att plana ut kurvan, så kan man säga att strategin för lågkonjunkturen varit att snabba på den. Det blir intressant att se på Twitter vart folks upprördhet kommer att rikta sig mot den närmaste tiden.