Rysskräck

Det finns skäl för oss svenskar att inte gilla Ryssland. Vi har en historia av många konfrontationer med detta land. Det finns ännu idag en utbredd rysskräck ibland oss, men många går så långt att de blint kastar sig i armarna på Rysslands geopolitiska motståndare USA. Vi gillar Amerika, en stor del av vår befolkning utvandrade dit i tidigare generationer. Amerika symboliserar frihet och individuella möjligheter, medan Ryssland symboliserar förtryck. Denna bild är inte nyanserad och gör oss blinda för vad som pågår i stormaktsspelet. Gör vi en mer sansad analys, så ser vi att varken Ryssland eller USA är värda att hållas på.

Ryssland var efter Sovjetunionens fall en stormakt på dekis, men det var inte uträknat. Ryssarnas självförtroende repade sig sakta men säkert och de började efterhand återta sina stormaktspolitiska ambitioner. Sovjet inneslöt många satellitstater och även om en del blev självständiga efter Sovjetunionens fall, så befinner de sig nu i Rysslands intressesfär. Ryssland har aktivt infiltrerat och manipulerat dessa och i vissa fall gjort militära angrepp. Den ryska makteliten har förskansat sig från folket och det är svårt för någon opposition att få inflytande.

Det federala USA styrs av en elit i Washington D.C. och de agerar ofta efter kommersiella intressen från storföretag och finanskarteller. Många av dess institutioner är till stora delar finansierade av privata intressen. USA har efter andra världskriget varit inblandad i ett 40-tal olika krig i världen, ofta med tveksamma motiv. Den amerikanska exceptionalismen har inneburit hänsynslöst agerande i andra staters angelägenheter.

Nu pågår ett krig i Ukraina, som i högsta grad är en konfrontation mellan Ryssland och USA om vilken världsordning som skall råda. Ukraina, som har sina egna inre motsättningar att lösa, har utnyttjats av stormakterna, som vill undvika en direkt militär konfrontation med varandra. Det har kallats ett proxykrig, men risken finns att det urartar till det som alla fruktar, ett kärnvapenkrig mellan stormakter.

Som åskådare är det lätt att dras in någon av hejarklackarna. “Rysslands oprovoserade angrepp på Ukraina” är ett narrativ som har många anhängare, men även “de neokonservativa styr USA:s politik mot en global hegemoni” är ett narrativ som många förespråkar och som ger USA skulden för kriget i Ukraina. Det kan vara svårt att se att dessa ståndpunkter är just narrativ, berättelser som skall förenkla och förklara ett komplext skeende. Vi lider alla med Ukrainas befolkning, men låt oss fördöma stormakternas agerande och inte falla in i det ena eller andra lägret, för att en viss berättelse tilltalar oss.