Ge freden en chans

Jag trodde att fred var den rådande normen sedan 60-talet. Alla människor vill ha fred, tänkte jag. Det är med bestörtning jag ser att så är det inte längre. För det är inte fred man talar om, när man säger att vapen är vägen till fred. Då är man krigshetsare, inte fredsivrare. Fred är inga vapen, vapenvägran. Att denna missuppfattning är så utbredd, även bland mina egna vänner, finner jag chockerande.

Det är kriget i Ukraina som fått folk att tappa fattningen. Det är en konflikt med rötter långt tillbaka, som har missbehandlats av alla parter och som till slut gått över i fullt krig. Krig förbrukar stora resurser, i form av människoliv, natur och materiella värden. Därför måste resurser hela tiden tillföras, för att hålla kriget igång. Av olika skäl finns det nu en enorm vilja att tillföra resurser till kriget i Ukraina. Så länge denna vilja finns kommer kriget att fortgå.

Alternativet till krig är fredsbyggande. Det är att ständigt förhandla, att bygga förtroende mellan parter, att inte blunda för konflikter. Fred är arbete. Det hävdas ofta att vi måste värna våra nationsgränser, men i praktiken tillhör landet dem som bor där, oavsett nationsgränser, som inte alltid följer etniska och kulturella mönster. Därför är det viktigt att förstå att fred måste byggas mellan människor, inte i första hand mellan stater. När öppet våld har tillåtits att bryta ut mellan folkgrupper, så är fredsarbete mycket svårare. Men det måste gå, för alternativet är i slutändan total förstörelse.