Reflektion

Pandemin är över. Några flämtande dödsryckningar finns kvar, men snart kan vi lägga dessa två år bakom oss. Det är dags för reflektion. Vad var det som hände egentligen? Hanteringen av pandemin har varit exceptionellt annorlunda än vid tidigare pandemier. I Sverige skulle vi alla hjälpas åt att “platta kurvan” för att inte belasta sjukvården, som sedan aldrig byggdes ut. Sverige ligger fortfarande i Europas bottenskikt med antalet sjukhusplatser. Vi har ändå varit relativt förskonade från politiska övergrepp i Sverige, till skillnad från i många andra länder. Hårda restriktioner har gjort livet svårt för många länders medborgare. Affärsverksamheter har fått stänga och många har blivit av med sina jobb och sin försörjning. Media har hjälpt till att underblåsa rädsla och folk har uppmanats att isolera sig. Politikerna har passat på att blåsa upp sina budgetar och multinationella företag har gjort rekordvinster. Ja, det är mycket som har hänt de här två åren, i folkhälsans namn.

Att Sveriges väg varit annorlunda än många länders beror på att politiker inte hade kontrollen från början, utan det hade våra expertmyndigheter. Det tog ett tag innan politikerna kom in på banan och började dela ut godtyckliga restriktioner och hålla möten som konsekvent mörklades för insyn. Andra länders politiker gick hårt fram från början. Det var nästan som om de var sammansvurna på något sätt. Det har florerat en del konspirationsteorier om detta, många alltför fantastiska att ta på allvar. Men vad har egentligen politiker som Frankrikes Emmanuel Macron, Tysklands Angela Merkel och Olaf Scholz, Storbritanniens Boris Johnson, Kanadas Justin Trudeau och Nya Zeelands Jacinda Ardern gemensamt? Några av de värsta restriktionsivrarna. En sak är att de alla har välfyllda profiler på World Economic Forums webbsida. De ingår i det nätverk som träffas i Davos i Schweiz varje år och diskuterar en progressiv agenda. WEF är en familjestiftelse som startades av Klaus Schwab och hans fru Hilde 1971. Det är inte en demokratisk organisation, men har ändå utvecklat ett enormt inflytande på världspolitiken sedan dess. Våra svenska politiker Stefan Löfven och Magdalena Andersson finns också med i det här nätverket, så även vi är infiltrerade.

Vårt svenska samhälle är i stort sett organiserat som en kompetenshierarki, en sorts byråkrati med delegerat ansvar och kompetens. WEFs modell är inte den svenska modellen, utan en modell av ett kollektiv som styrs av en elit. Deras tanke är att alla intressenter (stakeholders) gynnas av ett konsensusklimat, där alla fogar sig efter vad eliten bestämmer. Det går inte att släppa fram avvikande åsikter, eller privata initiativ, för det stör det gemensamma målet, som är människans utveckling till högre former. Jorden är för WEF en begränsad resurs och det krävs samordning för att den inte skall förbrukas. “Vi ska hjälpa naturen” säger Klaus Schwab i ett av sina bloginlägg på WEF. Det speglar ett teknokratiskt synsätt, där människan är skild från naturen. Med WEFs globala system skall människan ta nästa steg i sin utveckling.

Den progressiva agendan som förespråkas av WEF har styrt mycket av politikernas reaktioner på pandemin. De har sett sin chans att flytta fram positionerna. Men nu verkar luften ha gått ur offensiven. Folk är trötta på restriktioner och protester växter upp på många ställen. Covid är inte längre lika skrämmande och många åtgärder framstår som ordentligt omotiverade. Boris Johnson har snabbt bytt sida och övergett den auktoritära agendan, precis som när han bytte från no-brexit till pro-brexit, för att det passade hans personliga karriär. Justin Trudeau har tagit agendan för långt och gömmer sig nu på hemlig ort, medan folket reser sig och de andra politikerna ändrar kurs. Det är tveksamt om han kommer tillbaka. De kom ganska långt den här gången, WEFs geseller, men inte hela vägen. Vi får räkna med att de drar sig tillbaka och laddar om, så det gäller att vara vaksam framöver.