Rädslan för döden

Jag är inte rädd för att dö, säger många. Så tänker nog jag också, kanske för att när det händer, så händer det. Det går inte ens att vara efterklok, så varför oroa sig i förväg? Mest ser jag döden som något väldigt onödigt. När man investerat så mycket och lärt sig alla dessa saker, så blir allt i ett ögonblick helt värdelöst, den dag man dör. Det borde inte vara så. Någon typ av belöning borde det finnas. Det kan man ju hoppas och tro i alla fall.

Det är en hel del som dör nu. När viruset slår till så kan det gå snabbt utför. Fast en del märker inget alls. Dödstal är svårt att förhålla sig till. De som talar om dödstal pendlar ofta mellan att säga att det är en djup tragedi för alla inblandade, till att säga att överdödligheten på årsbasis kanske inte är markant. Statistik gör något med människor. På kurvorna kan vi se att det mest är äldre människor som dör av virussjukdomen. Ju äldre, ju högre risk. Är man ung och frisk behöver man inte vara rädd.

Lite rädsla känner jag för att kroppen inte skall hänga med när jag blir gammal. Att jag blir stelare och krassligare och drabbas av olika sjukdomar och måste äta en massa piller. För tillfället mår jag oförskämt bra, men det kan ju ändras. Varje år som går ökar risken att någon del går sönder, ungefär som på en gammal bil. Fast en bil kan bli gammal om man sköter den väl, byter olja ofta och kör försiktigt. Jo, lite rädd är jag nog för att bli gammal, men mest rädd är jag för hemtjänsten. Rädd för att bli så dålig på att sköta mig själv att jag hamnar i händerna på kommunen. Tänk att tvingas ta emot vilt främmande människor i mitt hem flera gånger i veckan, som rör runt bland mina grejer ungefär som morsan gjorde när jag var liten. Det kniper sig i magen när jag tänker på det. Det vill jag inte vara med om! Kan jag hålla mig tillräckligt frisk för att slippa hemtjänsten, så får jag nog vara nöjd, då skall jag inte gnälla.