Öppenhet

Två böcker av Johan Norberg ligger på mitt nattduksbord, “Det kapitalistiska manifestet” och “Open”. Norberg är en liberal debattör som folk hatar och älskar, han gör intryck. Norberg propagerar för det öppna samhället med stark övertygelse och många argument. Mycket av det han säger är rätt, men som alla ideologiskt drivna människor, så tenderar han att förenkla tillvaron och blunda för verklighetens komplexitet. Det är inte så enkelt att öppen alltid är bra och sluten alltid är dåligt. Helt rätt identifierar Norberg samarbete som en grundläggande egenskap hos mänskligheten. Men samarbete är en selektiv process, den öppnar upp för vissa människor och idéer, men stänger för andra. Ett alltför (Norberg särskriver “allt för”) slutet samhälle leder naturligtvis till stagnation, men ett alltför öppet leder istället till nedbrytande av strukturer och till kaos. Nyckelordet här är anpassning. Anpassning är något som vi människor också är bra på, att kunna kombinera öppenhet och slutenhet alltefter situationen. Norbergs ideologiska övertygelse får honom också att försvara evig tillväxt. Det sunda förnuftet säger oss att man inte bör äta sig mer än mätt, att det borde finnas en gräns för hur bra det kan bli. Precis som klimatalarmisterna bytte från “global warming” till “climate change”, så borde kanske “tillväxt” bytas mot “ekonomisk förändring”, eller något liknande. Det viktiga här är anpassning, till skillnad från stagnation. Genom anpassning gör vi många saker bättre, men vi riskerar också att tappa sådant som vi tidigare värderade högt. Tillväxtmått beror på var vi sätter mätstickan. Det är en illusion att allt hela tiden blir bättre om vi bara håller uppe “tillväxten”, men däremot, om vi slutar att anpassa oss, så kan vi räkna med att vi snart får det sämre. För anpassning krävs det frihet, frihet för människor att använda sina kreativa förmågor. Detta vet Norberg och det är en stor del av hans argumentation. Det är därför hans böcker är läsvärda och ett så viktigt bidrag i debatten.