Pengar i ladorna

När Magdalena Andersson tillträdde som finansminister, så var ladorna tomma, men nu finns det mycket pengar i dem, som kan användas för att hantera kriser. Det är vad hon säger till pressen iallafall. Andra har en annan bild av läget.

Pengar är en inteckning på det som produceras i ett land. Visst går det för ett land att trycka upp mer pengar när det behövs, men om dessa pengar på sikt inte motsvarar produktion, så kommer värdet på pengarna att sjunka till den nivå de egentligen är värda. Västvärldens länder har det senaste decenniet varit vårdslösa med hur mycket pengar som släppts ut i samhällena. För att hantera finanskrisen 2008-2009, lät man bankerna låna ut extra mycket pengar till låg ränta, vilket till stor del hamnade i fastigheter. Fastigheter har haft en fantastisk utveckling under den här perioden, till glädje för många fastighetsägare, men produktionen har inte utvecklats särskilt mycket. Istället har alltmer produktion flyttats till låglöneländer. När vi nu kastas in i lågkonjunkturen, så stannar produktionen av och värdet på fastigheter kommer snart att sjunka. Politikernas lösning är då att släppa ut ännu mer pengar. Vad är det för värde på dessa pengar? Vad representerar de? Kommer de att göra någon nytta?

Björn Gillberg blev nyligen hånad i Nya Wermlands-Tidningen för att hans företag VärmlandsMetanol ännu inte lyckats bygga en fabrik för de 56 miljoner kronor som aktieägarna satsat. Det fanns ingen förståelse för att den fabrik som VärmlandsMetanol prospekterat och tagit fram tillstånd för, är beräknad att kosta 3,3 miljarder kronor. Att i Sverige idag bygga ny industri är oerhört svårt. De industrier vi haft och som dragit in pengar till vårt välstånd, kom till för drygt hundra år sedan. Då kunde entrepenörer och uppfinnare hitta kapital och möjligheter att bygga upp stora företag som SKF, Alfa Laval, Atlas Copco, Sandvik, Husqvarna, ASEA, Astra, Volvo, SAAB, med flera. Idag är företagsklimatet ett annat. Förståelsen för samhällets välståndsmotorer verkar obefintlig när politikerna talar om “samhällsbärande tjänster”. Det man menar är de yrken som kommit till under åren för att förvalta välståndet, inte för att skapa det. Dagens entrepenörer bygger inte fabriker, de arbetar i välfärdssektorn.

Att denna ekonomiska modell har fungerat så länge, det är för att vi, som alla västländer, outsourceat vår industri till låglöneländer. Vi har fått allt producerat till billigare kostnad och dessa rationaliseringsvinster har vi använt till att bygga ut byråkrati och tjänstesektor. Vi har fått hög sysselsättning genom att producera tjänster åt varandra. Men för att hålla igång det hela måste vi gödsla med lite pengar ibland. Dessa pengar behöver vi inte ens trycka upp numera, Riksbanken ändrar några siffror i sin databas, så flödar nya pengar in i samhället. Det är en evighetsmaskin. Eller inte?