Kollektiv

Människan är kollektivistisk till sin natur. Visst finns det många utpräglade individualister, däribland jag, men även dessa deltar gärna i kollektiv, om än på egna villkor. Forskare lär ha räknat ut att en optimal grupp människor är omkring 150. En sådan grupp är liten nog för att alla skall känna alla, men stor nog för att klara svåra utmaningar. Den här ungefärliga storleken motsvarar också en indisk “extended family”, något som fortfarande är väldigt vanligt i Indien. I denna utökade familj finns den sociala tryggheten. Om någon behöver pengar eller blir sjuk, så ställer de andra medlemmarna upp. I den utökade familjen tar alla hand om varandra. Samhörigheten är enormt stark.

Civilisation som vi känner den kräver mycket större kollektiv. För att få ihop dessa kollektiv behövs det i regel någon form av yttre omständigheter som kräver att mindre grupper börjar samarbeta. Det tar tid att bygga stora kollektiv. Eftersom dessa kollektiv är större än vad som är naturligt för människor, så måste det byggas upp en föreställning i dess medlemmar om samhörighet, trots att alla inte känner alla. När människor på detta sätt präglas till att se sig som en del i ett större kollektiv, så kan folkgrupper, nationer och civilisationer upprätthållas. Dessa kollektiv bygger alltså på en föreställingsvärld och inte på en vardagsverklighet, som den naturliga gruppen gör. Det gör att de också är känsliga för påverkan. Om förutsättningarna ändras kan det hända att stora kollektiv börjar brytas ner till mindre enheter. De är inte naturligt stabila.

Ett stabilt kollektiv kan kosta på sig att ha högt i tak. Eftersom dess medlemmar är så säkra på sin tillhörighet i gruppen, så kan olika åsikter stötas mot varandra utan att det äventyrar kollektivet. Mindre stabila kollektiv präglas ofta av det som kallas “grupptänk”. Det är en stor nackdel, eftersom det har visat sig att grupptänk kan leda till katastrofala felbeslut. När grupptänk får fäste i en grupp, så skapas en tvingande konsensus kring någon fråga. Avvikande åsikter trycks tillbaka med alla medel. Det blir svårt för gruppmedlemmar som vill identifiera sig med gruppen att uttrycka en avvikande åsikt. Jag kan tänka mig att strävan efter konsensus också är ett sätt att försöka stärka gruppen. Att få alla att ställa upp bakom en gemensam idé. Det kanske dessutom är en viktigare funktion än att stöta och blöta själva idén. Kanske är förekomsten av grupptänk just ett tecken på att gruppens grundvalar har försvagats? Bara kollektiv med stark samhörighet kan kosta på sig pluralism, de svaga kollektiven hemfaller åt grupptänk och konformitet. Om det är så, ser vi just nu ett samhälle som håller på att upplösas. Strävan efter konformitet är markant i många samhällsfrågor. Det pågår en häxjakt på dissidenter. Många i vårt samhälle hemfaller åt självcensur för att inte stötas ut. Det är som om en galenskap har brytit ut i vårt samhälle. Det kan vara svårt att förstå varför detta händer just nu, men tänker man i termer av kollektiv psykologi, så får man ett annat perspektiv.