Berättelsen om Klimatet

Det var en gång ett land i väst, där människorna levde tätt inpå naturen. Naturen gav människorna det som de behövde, vilket inte var så mycket, för människorna i det här landet hade inte så höga krav på livet. En dag hittade några män en klibbig sörja i jorden. Först visste de inte vad de skulle göra med den, men en mycket påhittig man byggde en maskin som kunde omvandla den klibbiga sörjan till arbete. När människorna såg vad maskinen kunde göra för dem, började landet att förändras i snabb takt. Alla ville ha en sådan maskin och människorna hittade hela tiden på nya saker som maskinen kunde göra. Snart var landet fullt av höga hus och breda vägar. Maskiner på hjul transporterade människorna kors och tvärs genom landet. Allt var helt underbart. Men Klimatet, det väsen som höll ordning på solen, vindarna och molnen, var inte glad. Han hade sett hur människorna brände upp alltmer av den klibbiga sörjan och röken steg upp till himlen och kittlade Klimatet i halsen. Klimatet blev argare och argare och han började skapa oväder och översvämningar över hela landet. Det hade gått riktigt illa, om inte en grupp kloka människor, mest barn och kvinnor, sagt ifrån på skarpen. De fick människorna i landet att förstå att det bara var några få år kvar innan Klimatet i vredesmod skulle förinta dem, om de inte upphörde att förbränna den klibbiga sörjan. Alla förstod allvaret i detta, utom förnekarna, men dem lyssnade ingen på. Med gemensamma krafter lyckades människorna i landet backa utvecklingen och Klimatet slutade att vara arg på dem. Så levde alla lyckliga igen, nära naturen.