Intelligens och dumhet

Alla vill vara intelligenta, ingen vill vara dum, men vad är dessa begrepp för något? Min tes är att intelligens och dumhet är två sidor av samma sak och kanske inte helt och hållet sina motsatser.

Att vara intelligent är först och främst att vara anpassningsbar. En intelligent person förväntas att kunna lära sig saker och att kunna koppla ihop saker på ett visst sätt. Den som har dessa egenskaper kallar vi intelligent. Den kunskap vi talar om är den allmänt accepterade kunskapsmassan som formar vår kultur, en sorts konformitet. Ibland beundrar vi individer som kan “tänka utanför boxen”, men dessa betraktas inte alltid som intelligenta av sin omgivning, utan som avvikare, till och med dumma.

Organisationsforskaren Mats Alvesson har myntat begreppet “funktionell dumhet” för att beskriva oreflekterat beteende i organisationer, som uppstår när annars intelligenta personer anpassar sitt beteende till ett rådande narrativ genom att blunda för eventuella konsekvenser. Alvesson menar att denna dumhet kan ha kortsiktiga fördelar, men kan leda till katastrofer på sikt.

Vi kan se att både intelligens och dumhet till stor del handlar om anpassning till omvärlden. Skillnaden skulle vara att intelligenta människor har förmågan att kunna reflektera över ett visst förhållande, medan den dumme saknar denna förmåga. Då hamnar vi i frågan om vad som är medvetet och vad som är intuitivt. Vårt medvetande har en väldigt begränsad uppfattning av verkligheten. Vår kropp interagerar hela tiden med vår omvärld, men bara en ytterst liten bråkdel når vårt medvetande. Vad innebär det då att vara intelligent? Kanske är den intelligentes handlingar en distraktion för naturen, ett störande inslag grundat i bristande uppfattning av vad som egentligen pågår? Den dumme kanske är den som anpassar sig bättre, genom ett intuitivt förhållningssätt till naturen?

Mänsklig intelligens hyllar enfald före mångfald. Vi gillar förenklade modeller av verkligheten, som är lätta att lära ut och förstå. Men våra handlingar grundade på dessa idéer är inte alltid så lyckade. Den sprudlande biologiska mångfald som vår jord består av håller snabbt på att avta på grund av människors intelligenta aktiviteter. Vi utrotar inte bara växter och djur, utan pressar tillbaka livsviktiga mikrober i en takt som är historiskt ojämförlig. I vår enfald strävar vi efter sterila miljöer, för vi tror att naturen är ute för att skada oss. Det största hotet mot jorden tror vi är att vi släpper ut för mycket koldioxid. Vi ser inte att koldioxid är vad växterna behöver för att kunna producera det syre som vi behöver. Det är bara ett av mängder med system som naturen balanserar upp. Naturen klarar våra koldioxidutsläpp, men det är inte säkert att den klarar vår utarmning av den biologiska mångfalden. När vi besprutar våra åkrar med gift för att utrota oönskade djur och bakterier, så får det oöverblickbara konsekvenser, vilket vi kan se i den snabba ökningen av kroniska sjukdomar, om vi lyckas göra kopplingen. Moderna läkemedel är gjorda för att påverka enskilda saker i kroppen, men kan ha stora långsiktiga effekter på kroppens hela funktion. Människan är inte en maskin skild från naturen, utan en biologisk symbios med allt annat. En människa består av miljardtals mikrober med olika funktioner, som kommunicerar med varandra. När vi tillför syntetiska ämnen med vår begränsade förståelse av detta komplexa system, så gör vi mer skada än nytta.

Mänsklig intelligens har satt vår jord i en svår situation. Kanske måste vi inse att den intelligente är den dumme, innan naturen kan återhämta sig.