Gangstervälde

Under de senaste femton åren har det i Sverige växt fram en grov gängkriminalitet i våra förorter. Den har tillåtits att få fäste av slapphänta politiker och bagatelliserats av en ideologisk färgad mediaelit. De som ingår i denna gangsterkultur är inte intresserade av det svenska normalsamhället, de lever i sitt eget parallella samhälle. Den naiva synen på kultur hos våra makthavare har gjort att dessa inte förstått faran med att fösa ihop en stor mängd människor från skilda delar av världen, i separata områden med små möjligheter att anpassa sig till svensk kultur och samhällsliv. Detta är inte den multikultur som många talar så varmt om, gangsterkulturen har uppstått i Sverige, efter de förutsättningar som vi har gett den. Detta är ny äkta svensk subkultur.

Fredrik Kärrholms rykande färska bok Gangstervåld beskriver iskallt situationen i Sverige. Visst har vi alla förstått att det är illa i våra “utanförskapsområden”, men att det har gått så här långt är nog inte allmänt känt. Kärrholm vet vad han talar om. Som polis med examen i kriminologi ger han en insatt beskrivning av läget, som blir allt brutalare. Det är ett stort problem Sverige har dragit på sig. Längre straff och fler poliser, javisst, det kan hjälpa, men är ingen slutlig lösning. Den gangsterkultur som skapats innebär en ständig återväxt av yngre lättkränkta män, som ivrigt väntar på att få ta över när de äldre tas omhand av ordingsmakten. Även om våra internationellt låga straff skärptes och kriminella låstes in över längre tid, så skulle vi inte få bort problemet. Kärrholm säger det inte rakt ut, men mellan raderna förstår man att det handlar om att minska återväxten av brottslingar, så att vi på sikt kan få bukt på gängkriminaliteten. Kärrholm nämner bland annat hur den minskande kriminaliteten i USA på 1990-talet till stor del kunde förklaras med att abort blev lagligt på 1970-talet. En tanke som nästan är hädisk, men logiken är att färre barn växte upp i kriminaliserande förhållanden. Något svar på hur vi i Sverige kan hindra att barn växer upp och präglas av gangsterkulturen ges inte, men det är nog där vi får sätta fokus. Kärrholm gör klart att “fler ungdomsgårdar” i alla fall inte är lösningen.

Sverige är i internationell jämförelse ett land med inte bara höga skatter, utan även ovanligt mild straffrätt. De politiker som från 1960-talet och framåt utformat vårt samhälle har, oavsett partifärg, varit präglade av ett postmodernt synsätt. Kriminalitet har därmed betraktats som en social konstruktion, inte något moraliskt förkastligt. Att se gärningsmannen som offer för sociala omständigheter är det normala i svensk rättspraxis. Det svenska rättssystemet är därför dåligt anpassat till att hantera den nya gängkriminaliteten och våra politiker verkar inte förstå att det nu behövs krafttag.

Efter att ha läst Kärrholms bok kan jag inte undgå att fundera över den svenska makteliten. Hur blev de så här? Vad är det i deras uppväxt som gjort dem så PK? Vad är det för trauman som de bär på? Hur kan naiviteten och den blinda snällismen ha fått ett sådant fäste bland en stor grupp människor? Det är tydligt att det är en kultur som fått lång tid på sig att växa fram, medan få har reagerat, eller protesterat. Det vi nu ser som ett sönderfall av samhället är det långsiktiga resultatet av detta. Det hade inte behövt ske, men vi har låtit det ske.