Förberedd för fred

Sveriges ÖB gick häromveckan ut och sa att vi mentalt skulle förbereda oss för krig. Sist vi fann det nödvändigt att gå ut i krig var 1814, då den svenska armén slog sig fram till Oslo, eller Kristiania som det hette då. Norrmännen hade satt sig emot vår svenska rättighet att få dominera dem, så vi gick igång med att döda norrmännen. Till slut började vi prata med varandra och insåg att det gick att leva civiliserat tillsammans. Fred är väldigt mycket en mental grej, det handlar om en attityd till andra människor. Vi dödar inte människor som vi respekterar och har ett utbyte med. Därför förbereds krig alltid med att avhumanisera en grupp människor. De måste ses som våra fiender och hopplöst ovärdiga att existera. Det barbariska dödandet måste fås till något ädelt och nödvändigt. Därför vill vår ÖB att vi mentalt skall förbereda oss för krig. Vilka är då dessa människor som vi ska hata så till den grad att de gärna kunde sluta existera? Det sa aldrig ÖB. Kanske vill han lämna det öppet? Norrmännen är alltför lika oss för att vi skall kunna fortsätta där vi slutade 1814.

Vill vi leva i fred så är det viktigt att vi mentalt förbereder oss för det. Vi måste se till att våra attityder till andra människogrupper inte förgiftas. Börjar vi se ner på vissa grupper så är det ett dåligt tecken och något som vi måste ta tag i. Om andra grupper börjar hata oss, så får vi börja jobba på vårt anseende, innan det gått för långt. Det är detta som är fredsarbete. För det är fred vi mentalt skall förbereda oss på.