En berättelse

Något som jag har funderat på mycket, men inte vetat riktigt hur jag skall formulera, är att vi människor verkar leva i en föreställningsvärld. Den fysiska världen finns runt om oss, men det är inte den som vi fokuserar på, utan idéer och berättelser. Vi lyssnar på vad folk säger och bildar oss en uppfattning om tillvaron utifrån detta. Vi blir ledsna eller upprymda, inte bara för att vi råkar stöta till något hårt föremål, eller för att solen skiner på oss, utan för saker som vi hör någon säga och som vi tolkar som onda eller välvilliga. Vi har som människor en enorm förmåga att sätta ihop sammanhang av små bitar av information och vi känner med lätthet av trendförändringar i attityder bland människor runt omkring oss. På sätt och vis kan man säga att vi alltid har levat i en virtuell värld, långt innan datorer fanns.

I denna värld av berättelser som vi lever i, sker en ständig kamp om narrativet. Den som vill ha makten måste skapa ett narrativ som de flesta tar till sig, annars kan makten inte upprätthållas. Vad som är sant, koncistent och rimligt är inte alltid det viktigaste, utan vad folk tror på. Därför är vi ständigt utsatta för manipulation. Att vara rationell är inte att vara logisk, som vi kanske tror, utan att följa en berättelse. Min teori är nämligen att berättelsen är människans grundläggande sätt att resonera. Den ger alla begrepp som vi känner till ett sammanhang och en förklaring. Berättelsen är så fundamental för vår förståelse av världen att vi alltid försöker skapa en berättelse kring allt vi känner till. Dessa berättelser är inte alltid återberättade, men de existerar inom oss.

Vad är det då som karaktäriserar en berättelse? Jag tänker mig att en berättelse har tre egenskaper. Först utgår den ifrån några karaktärer, subjekt. Det är dessa som agerar i berättelsen. För det andra består berättelsen av en sekvens av händelser, där karaktärerna är delaktiga. För det tredje finns ett mål i berättelsen, någon sorts upplösning. Det är detta mål som ger berättelsen sin mening, som förändrar berättelsens karaktärer, ger ett nytt status. Ser man på berättelsen på det här sättet, så blir berättelsen meningsskapande. Den är alltså grundläggande för vår förståelse av världen. Att känna till en berättelse är att ha kunskap. Att kunna sätta ihop en berättelse är att vara rationell, att helt enkelt kunna tänka.

Jag trodde länge att logik var fundamentalt i vårt sätt att tänka, men ju mer jag lärt mig om logik och ju mer jag lärt mig om hur människor agerar, desto mer har jag insett att så kan det inte vara. Logik är någon av många metoder att mekaniskt sortera satser. Logik tillför ingen mening. Det gör däremot berättelsen. Därför behöver berättelsen inte vara logisk. Att vara rationell är därför inte att vara logisk, utan att kunna sätta in saker i en berättelse.

Som synes är det här resonemanget inte särskilt lätt att beskriva och jag har försökt att hitta böcker som resonerar på ett liknande sätt. Det har jag inte lyckats så bra med. Kanske är jag ute och cyklar, men för mig ger detta en bra modell för att förklara mycket av det som händer i världen idag. Det är helt enkelt en berättelse.