Att bryta upp

Det är nog många med mig som i åratal suttit fast i ett dåligt förhållande med “big tech”. För många år sedan drogs vi in i fantastiska gratistjänster som snart blev en naturlig del av våra liv. Det tog många år för oss att begripa att vi inte var kunderna, utan att det var vår data som som var handelsvaran. Det kändes inte riktigt bra, men vi hade ju vant oss vid det och gjorde det egentligen så mycket? Vi hade ju inget att dölja. Men de senaste åren har obehaget börjat krypa oss inpå skinnet. Vi är påpassade och vi måste tänka på hur vi uttrycker oss i sociala media och vad vi lämnar för digitala spår efter oss. Det talas alltmer om censur och “rätta” åsikter. Vi har svårt att veta var gränserna går och är därför extra försiktiga. Saker som var helt okontroversiella för ett par år sedan, kan nu ödelägga människors tillvaro, om de har otur.

Några få bolag har idag en så dominerande ställning att de ogenerat kan utnyttja sin makt för att eliminera konkurrenter, antingen genom att köpa upp dem, eller göra deras tillvaro så svår att de inte har en chans. De kan ställa ekonomiska krav på regeringar, samtidigt som de flyttar sina vinster till skatteparadis. Användarna hanteras med nonchalans, för vart skall de vända sig?

Jag har till slut tagit beslutet att försöka ta mig ur dessa destruktiva förhållanden. Det är först efter detta beslut som jag riktigt förstått hur fast jag har suttit. Att ta sig loss kräver verkligen beslutsamhet och engagemang, det är ingen lätt process. Det första jag tog tag i var Gmail. Vi har haft våra mail där i omkring 15 år och det brukade kosta några dollar i månaden för ett rejält diskutrymme och ett antal kontorsprogram från Google. Det har funkat bra, men för snart ett år sedan höjdes priserna ganska kraftigt, så jag tyckte det var dags. Det visade sig att Google ville ha drygt 600 spänn för att vi skulle få avsluta två konton, vilket bara var att acceptera, för det hade Google antagligen skrivit in i sina avtal som de förbehöll sig rätten att ändra när de ville. Större problem var det med att hitta ett alternativ dit vi kunde föra över all mailhistorik. Jag funderade ett tag på att sätta upp min egen mailserver, som jag gjorde för 20 år sedan, men jag insåg snart att det inte var värt det. Mailservrar är inga roliga saker. Jag bestämde mig till slut för Zoho, som kostade något i stil med 500 kr per år och kunde importera alla gmail direkt. Det gick bra, men tro inte att jag kommit ur Googles grepp för det. Min Chromebook och mitt Youtube-konto är kvar, även om jag numera använder DuckDuckGo som sökmotor. Google har många vägar in i mitt liv, men jag ska nog hitta alternativ.

Jag har nu även avslutat mitt twitterkonto, mitt facebookkonto och mitt amazonkonto. Varje gång kändes det som att riva av ett stort plåster, det tog emot men det var en lättnad efteråt. Facebook har en bra nedladdningsfunktion som gör att alla bilder och filmer som jag någon gång delat med vänner nu finns på min dator.

Jag sitter inte mindre framför datorn nu. Det finns så oerhört många alternativ till de stora aktörerna. De är ofta mer innovativa och ger större frihet. Ett exempel är den pleromaserver som jag drog igång efter att jag lämnat Twitter. Pleroma och Mastodon är två tjänster som faktiskt kan kommunicera med varandra. Min server som jag själv bestämmer över är med i ett distribuerat nätverk av servrar, ett upplägg som är bra mycket intressantare än vad Facebook och Twitter erbjuder. Jag börjar känna frihetens vind igen.