Diversity

Tillbaka från semestern till ett nästan öde kontor. Passade på att ta den obligatoriska online-kursen i “Diversity and Inclusion”, en kurs full av mossiga idéer som gjorde mig lagom upprörd. Jag anser ju att alla människor skall betraktas som individer och ses med respekt och tolerans. Kultur är för mig något som utvecklas mellan individer och som ständigt förändras. Denna övertygelse krockade kraftigt med diversitykursen. “Diversity” är sedan 1980-talet en hel industri och bygger på postmodern identitetsteori. Människor får sin identitet från grupptillhörighet och det finns ett maktperspektiv att ta hänsyn till. De som har ett “fixed mindset” skall påverkas till att växa, vilket innebär att de skall bejaka och lyfta fram svaga grupper. Allt detta låter bra på ytan, men granskas det närmare finns det mycket som är problematiskt.

Diversityläran bygger på multikulturalism, vilken förespråkar att olika kulturer skall bevara sina särarter och samexistera. Olikheter skall lyftas fram och firas. Detta tänkande kedjar fast människor vid sina ursprungliga kulturer och sina grupptillhörigheter. Det är en ideologisk ståndpunkt som om det påtvingas människor blir ett rent övergrepp på dem. Hela idén med mångkultur är väldigt utopisk och orealistisk. I verkligheten formas kultur i den smältdegel som uppstår mellan olika individer och det är därför mer realistiskt att tala om polykultur. Polykulturalism ser inte olika kulturer som statiska, utan kulturer som interagerar påverkar varandra och nya kulturer kan uppstå. Den visar respekt för människors förmåga att anpassa sig och glorifierar inte olika grupperingar. Om diversityläran utgått från polykultur, istället för multikultur, så hade jag varit med på tåget.

Diversityläran betonar hela tiden gruppdimensionerna ras, kön, sexuell läggning, ålder, handikap och religion som grundläggande för en människas identitet. Jag tror att det är många med mig som inte ser någon av dessa kategorier som särskilt viktiga för vilka vi är, det finns så mycket annat som definierar en människa. Begreppet “diversity people” kommer därför att stå för en exklusiv grupp människor som vi andra skall tvingas lyfta fram enbart för att de identifierar sig med en viss sorts grupp. Att se varje människa för vad den är i all sin komplexitet, passar inte det kollektivistiska tankemönster som diversityläran utgår ifrån. Alla skall sorteras in i förutbestämda kategorier och behandlas utifrån dessa.

Arbetsplatsen är för diversityläran i första hand en social plats där människor skall formas och utvecklas i en ideologisk riktning. För mig är det en plats där jag tillsammans med andra människor skapar vår försörjning. Vi gör oss nyttiga i samhället och kan därmed överleva. Att vi har detta livsviktiga mål gör att vi kan samarbeta oberoende av våra skillnader som individer. Hur väl vi lyckas beror på om vi kan fokusera på uppgiften och kombinera våra olika förmågor mot målet. Arbetet är bara en del av våra liv och definierar inte vilka vi är, lika lite som grupptillhörigheter gör. Visst finns det en social dimension på varje arbetsplats, men det är inte därför vi är på jobbet. Att stötta varandra gör vi bäst genom ett personligt engagemang, inte genom falska “microcelebrations”.

Det var mycket som jag retade mig på, denna min första dag efter semestern, men mest retade jag mig nog på alla bilder med leende diversifierade människor. Inte någonstans såg jag en grinig gubbe! Hur skulle jag kunna känna mig inkluderad i ett sådant sammanhang?