Datorn, vår slav

Datorer har nu funnits i ungefär 75 år och de har blivit allt viktigare. Idag är det svårt att föreställa sig att samhället skulle fungera utan datorer. Det värsta som skulle kunna hända oss är ett gigantiskt elektromagnetiskt utbrott från solen, som i ett ögonblick skulle radera ut all vår data och kortsluta våra datorer. Allt skulle bli mörkt, pengar sluta att fungera och ingen skulle få igång sin mobiltelefon. Då hade vi kunnat tala om “the big reset”. Men det skulle väl aldrig kunna hända i vårt hållbara samhälle?

Vårt förhållande till datorer har varierat genom åren. Det har funnits perioder med övertro på vad datorerna kan göra för oss, men också perioder där vi tyckt att datorer måste detaljstyras för att vara till nytta. Den mest sunda inställningen ligger naturligtvis någonstans i mitten, men där är vi sällan.

Den amerikanska forskaren John McCarthy kom på ett sinnrikt programmeringsspråk 1958, som startade den första vågen av hybris inom artificiell intelligens. Språket heter LISP och stod för “LISt Processor”. Det unika var att LISP kodade både data och instruktioner på exakt samma sätt, vilket gjorde att det gick att göra program som skapade sina egna program. Det startades ganska snart forskningsprogram världen över för att få fram tänkande maskiner. Entusiasmen svalnade så småningom när det visade sig svårare än väntat och ADB (Automatisk DataBehandling) blev modeordet istället. IBM byggde stordatorer och tog betalt per minut i dessa. Detaljinstruktioner stansades in på hålkort och rullade på stora magnetband. Datorn blev vår slav.

Ny entusiasm kom från ett team runt den franska forskaren Alain Colmerauer på 1970-talet. Med programmeringsspråket PROLOG (PROgrammation en LOGique) kom ett nytt sätt att programmera datorer. Med logiska satser beskrev programmeraren vad han förväntade sig och datorn satte sedan igång att hitta möjliga lösningar till uppgiften. Än en gång sågs datorn som något som kunde göra tankearbete och en ny våg av AI-forskning satte igång. Detta höll på ett bra tag in på 1980-talet, då investerarnas tålamod tröt och vi hamnade i vad som kom att kallas en AI-vinter. Nya programmeringsspråk tog över. De kallades för imperativa, för att de talade om rad för rad vad datorn skulle göra. Det byggdes affärssystem i C++ och Java. Datorn blev åter vår slav.

Det senaste decenniet har entusiasmen för datorns förmåga åter skjutit i höjden. Det har skett med en teknik som kallas Deap Learning. Nu är det inte något programmeringsspråk som har huvudrollen, utan program som Googles Tensorflow och liknande. En stor beslutsmatris byggs upp och datorn matas med en enorm mängd data och får sedan själv räkna ut hur beslutsmatrisen skall konfigureras. Denna typ av programmering kan aldrig detaljstyras av människor och förhoppningen är att programmens algoritmer skall bli allt smartare på att programmera sig själva.

När pendeln svänger tillbaka och vi vill detaljstyra datorerna igen, var hamnar vi då? Antagligen får vi en liten elit som bestämmer vad datorerna skall göra och en kaskader av billiga programmerare som gör vad de blir tillsagda. Detta tills en elektromagnetisk storm på solen blåser ut ljuset och kastar oss in i medeltiden. Men det kanske är lika bra?