Spelplanen

Politik är en kamp mellan idéer. Idéer som är svåra att kombinera och därför blir det ofta kraftiga motsättningar mellan olika uppfattningar. Jag har reflekterat lite över tre idéer som är välkända för oss alla, men som i sina rena former är svåra att tillämpa i verkligheten. Dessa idéer är demokrati, planekonomi och marknadsekonomi.

Demokrati vet vi alla vad det är, det är folkstyre. De flesta är för demokrati, men ingenstans fungerar demokratin så att alla människor är med och bestämmer allting. Det brukar istället tillämpas så att folket får möjlighet att rösta på olika partier med några års mellanrum. Många upplever att det inte spelar så stor roll vem man röstar på, politikerna gör som de vill ändå. Det finns helt klart grader av demokrati, där idealet är att folk själva har makt att bestämma kring alla frågor som berör dem.

Marknadsekonomi innebär att utbud och efterfrågan styr ekonomin. Ekonomernas teoretiska modell av marknadsekonomi innebär att alla aktörer har fri tillgång till all information och kan göra rationella beslut. På så sätt reglerar marknadsekonomi sig själv. Så är det naturligtvis inte i verkligheten. Marknaden manipuleras och vissa skor sig på bekostnad av andra. Ändå har marknadsekonomin visat sig skapa välstånd i samhällen som lyckas tillämpa den någorlunda väl.

Planekonomi innebär att resurser planeras och fördelas centralt. Tanken är att det skall ge bättre resursutnyttjande och rättvisare fördelning, vilket är lovvärt. Men som nobelpristagaren F A Hayek påpekar, så går det inte att detaljplanera allting, eftersom det skulle kräva ett enormt arbete för att förstå alla konsekvenser av central planering. Därför blir planekonomi alltid ineffektiv.

Som vi ser, så är ingen av dessa tre idéer fullt realistiska i sina ideala former. Därför hamnar alla politiska system någonstans kring mitten, med slagsida åt något håll. Om vi ritar upp dessa tre idéer som kanterna i en triangel, så får vi en spelplan för politiken. Alla tre måste finnas i någon grad. Att utesluta någon blir någon sorts utopi, därför att det inte går att bygga en realistisk politik på bara två av dem. Den social-liberala utopin försöker kombinera planekonomi och demokrati. Från dess företrädare kan man ibland höra uttrycket “bygga konsensus”, vilket innebär att det demokratiska underlaget måste fås att tycka samma sak. Medlen för att göra detta rimmar dåligt med demokrati, men strävan efter att få planera och detaljstyra samhället är så stark att det uppstår en målkonflikt. Det är därför det är en utopi. Viss marknadsekonomi måste finnas, som dels minskar detaljstyrningen och som ger folket möjlighet att visa sin vilja genom sina konsumtionsval.

På samma sätt finns en målkonflikt i den anarkistiska utopin. Demokrati kräver kontroll över samhället för att kunna genomföra beslut, men ren marknadsekonomi går inte att kontrollera. En viss samhällsplanering måste finnas för att inte bli en ren utopi. I en diktatur har folket inget att säga till om. Men för envåldshärskaren blir det omöjligt att planera exakt allt, det måste finnas någon typ av fri ekonomisk aktivitet. Det blir något som kan betecknas som statskapitalism, ett försök att kombinera både planekonomi och marknadsekonomi. Detta blir omöjligt om inte folkets vilja beaktas.

Vilka politiska idéer vi än har, så måste de ligga någonstans inom triangeln ovan. Utopierna kommer ingen att kunna nå.