Årets sista lön Mörka tider
Böcker
Böcker

Röd och blå

Jag var som de flesta andra chockad 2016, när Donald Trump vann presidentvalet i USA. Det var samma år som Brexit hade röstats fram i Storbritannien och världen hade blivit galen. Bilden som målades upp i media var entydig och Trump hatades och hånades dagligen. Men tiden gick och katastrofen kom aldrig. Jag och många med mig började fundera över vad det var som hade gjort det möjligt för Trump att som outsider vinna presidentvalet. Var det enbart hans populistiska, okonventionella stil? Successivt började vi bli medvetna om det enorma missnöjet med den härskande politiska klassen bland den amerikanska allmänheten. Trump hade setts som en tuff utmanare till det etablerade. Det är tveksamt om någon med en mer polerad stil hade lyckats göra det Trump gjorde.

Vi måste vara medvetna om att det som pågått en längre tid i USA är ett informationskrig. När vi formar vår uppfattning om det politiska läget i USA, så gör vi det utifrån information som ofta är utformad för att påverka opinionen och skapa narrativ som främjar olika saker. Någon saklig och neutral information finns nästan inte. Det gör att det nästan är omöjligt att få en korrekt bild av vad som sker. Inte ens om vi lyssnar på båda sidorna kan vi vara säkra på att vi får en riktig uppfattning. Båda sidorna bygger upp egna narrativ, som alltid ger en förenklad och vinklad verklighetsbild. Från republikanskt håll får vi bilden av att USA attackeras av krafter som vill omvandla USA till något som liknar kommunistkina. Friheten är hotad och den är grunden för det amerikanska samhället. Narrativet förstärks med olika chockerande berättelser. Demokraterna bygger också narrativ. De uppträder till exempel alltid i munskydd. Munskydd är i första hand en politisk manifestation, deras funktion som skydd mot virus är minst sagt tveksam. Visst finns det undersökningar som visar att munskydd kan dämpa spridning av droppar från en nysning, men vem vill nysa i ett munskydd? Munskydd används för att få fram konformitet och underkastelse hos allmänheten, inte för omsorg om medmänniskor. De visas upp på presskonferenser, men tas av när kamerorna stängs av. Narrativet bygger på skräck för yttre hot och uppmanar till sammanslutning och uppoffring.

När vi lyssnar på de olika sidornas narrativ, så ligger inte verkligheten mitt emellan, den ligger på ett helt annat plan. Narrativen är verktyg, inte enbart uppfattningar. Vi måste försöka se bakom det som berättas. Från vem kommer budskapet? Vilka motiv finns?

Hotet ifrån en politiker, eller ett parti, som kommer utifrån och bryter sig in i det etablerade politiska rummet är inte de politiska idéerna. Dessa kan alltid debatteras och förkastas om de är dåliga. Politiskt är Trump inte särskillt extrem heller, han lutar mer mot nationalism än globalism, men han verkar ha en ganska pragmatisk syn. De politiska åsikterna kan därför inte enbart förklara motståndarsidans desperata upprördhet. Det verkliga hotet är mot det sociala nätverk som håller ihop makteliten. Trump är en politiker som bryter upp avtal och omförhandlar. Han känner ingen lojalitet med den politiska klassen och avskedar gärna folk som inte passar honom. Det är detta som gör att han upplevs som ett hot, som till varje pris måste oskadliggöras.

Håller något historiskt på att hända med västvärlden, eller har det alltid varit så här? Ju mer jag läser och funderar, ju mer lutar jag åt det senare. Det har alltid funnits makteliter som klamrat sig fast vid makten och utmanare som försökt att bryta upp rådande förhållanden. Konkurrerande narrativ har försökt styra människors uppfattning av verkligheten. Inget är nytt, bara det att vi idag står mitt i blåsten och uppfattar allt som värre än det är. Fast det är inte helt ofarligt, narrativ har en tendens att påverka verkligheten, om man inte passar sig.