Hojar

Min första cykel var en rosa flickcykel. Mamma hade fått för sig att ramens övre stång på en pojkcykel var farlig, så jag fick en flickcykel. Jag minns ändå inte att jag blev särskilt retad av mina kompisar för min cykel, som jag körde ganska hårt med. En dag började cykeln wobbla i en nedförsbacke och jag föll och fick åka till sjukhuset och sy fast örat. Jag har funderat på om det hade hänt om jag haft en pojkcykel. Vem vet? När jag var 11 år fick jag iallafall en riktig pojkcykel, den hade högt styre och limpsadel. Det styret räddade mig en gång när mitt framhjul halkade på en ispöl. Hade jag inte haft händerna i ett perfekt läge för att dämpa fallet, så hade jag slått ansiktet i backen. Helt oskadad kunde jag resa mig upp, rätta till styret som hade vritt sig, och fortsätta min cykling. Under mopedåren blev det inte så mycket cykling. Det var först när jag höll på att ta körkort som jag skaffade en cykel igen. Jag tog lektioner för bil och MC samtidigt och blev arg på läraren när jag fick betala för dubbla lektioner med samma innehåll. Så jag tog en paus från lektionerna och köpte mig en tioväxlad racercykel istället. Efter ett par månader gick jag tillbaks och tog mitt körkort. Men cykeln använde jag mycket. Den längsta sträckan som jag cyklade under en dag var 30 mil. Så längt har jag aldrig cyklat sedan dess. Någon gång på 90-talet blev jag intresserad av mountainbike. Jag köpte en Cross Country-cykel av en kompis. Den var gjord i kolfiber och hade 21 växlar. Jag cyklade en hel del i skogen med mina kompisar under en period. Jag till och med åkte ett 10-milalopp i Mora, vilket var en pärs. Den cykeln har jag kvar, fast den har inte blivit använd så särskilt mycket de senaste två decennierna. Jag har en herrcykel nu, som jag cyklar till jobbet med ibland.

I höst har jag blivit intresserad av mountainbike igen. Jag bor ju i Nacka och Nackareservatet är fullt av cykelstigar av varierande svårhetsgrad. Men cyklarna har förändrats väldigt mycket på 25 år, så det duger inte med min gamla cykel. Idag skall det vara stora hjul med bulkiga däck, bara 12 växlar och droppsadel (som kan höjas och sänkas under färd). Jag har fått lära mig att det finns flera olika typer av mountainbike mellan extremerna Cross Country och Downhill och de kan kosta som en lättare motorcykel. Jag har skaffat mig en stigcykel (Trail) till ett mer rimligt pris och börjat ta mig ut i skogen ett par gånger i veckan. Hur är det med skador då? Lite blåmärken har jag fått, men jag inser att jag inte är lika ung som jag var en gång, så jag är ganska försiktig. Jag tror att bästa sättet att undvika skador är att lära sig behärska cykeln ordentligt, så att jag övar in rätt reflexer. En dag kommer jag att kunna se tillbaka på dagens cyklar med nostalgi.