Från ingenting

Jag är Gud. Jag tänker skapa världen från ingenting. Fråga mig inte varför, men jag fick plötsligt en kreativ impuls. Det första jag måste skapa från ingenting är rymd, tid och massa. Inget av detta finns ännu, men jag har gott om energi. En enda partikel är ingen partikel, så jag börjar med att skapa två partiklar. Jag ger varje partikel ett moment, på så sätt att summan av deras moment tar ut varandra, för de är ju skapade från ingenting. Momentet ger något som jag kallar massa, en sorts tröghet som gör att den ena partikeln inte kan förändras utan att påverka den andra. Denna första dimension är bara början, så jag drar igång ett moment i en tredje partikel, ortogonal till de andra två. Eftersom symentrin inte får brytas så ger jag de andra två partiklarna tillsammans ett motstående moment till den nya partikeln. De tre partiklarna bildar nu två dimensioner. Med en fjärde partikel, ortogonal till de andra får jag fram tre dimensioner. De fyra partiklarnas sammanlagda moment tar fortfarande ut varandra. Det finns ännu varken rymd eller tid, bara lite massa. Jag lägger till en femte partikel. Den här gången är dess moment inte ortogonalt till de andra, för det räcker med tre dimensioner, men jag ger de andra partiklarna lite var av det motriktade moment som behövs för att matcha den femte partikeln. Nu kan jag för första gången få ett mätbart förhållande mellan partiklarna. Tidigare fanns det inga referenspunkter, men nu kan en partikels moment vara mer matchat till vissa partiklar än till andra, så jag kallar detta förhållande “avstånd” och jag har därmed skapat begreppet rymd. Jag lägger till många fler partiklar på samma sätt som jag gjorde de fem första. Allt är väldigt stabilt och symetriskt. Jag beundrar min skapelse, men tänker att det ser lite tråkigt ut och väldigt statiskt. Om jag ger partiklarna rörelsemoment, så förändras deras position till varandra. De kolliderar och utbyter energi. Summan av alla partiklarnas moment tar fortfarande ut varandra, men det uppstår lokala obalanser som ger intressanta mönster efter en serie av förändringar. Förändringar är det jag kallar tid och den kan mätas i förhållande till cykliska mönster som uppstår när påverkade partiklar strävar tillbaka mot den symetriska balans som fanns från början.

Det finns mycket mer som jag skulle kunna göra med den här världen, men det får räcka för idag. Det finns fler dagar.