En fascinerande varelse

Människan som djur är en hjälplös krake. Om människan inte hade varit så påhittig och sinnrik, så hade den som ras inte överlevt särskilt länge. Inte så att alla människor har talang för precis allt, men den högt utvecklade egenskapen att samarbeta gör att människor kan ta del av varandras förmågor. Det är inte bara så att individer hjälper varandra, det är ofta som en grupp människor samarbetar kring en större uppgift och på det sättet lyckas genomföra saker som ingen enskild människa skulle klara av själv. Detta betéende triggas igång genom människornas enorma känslighet för andra människors behov. Människan, det sociala djuret, är en mycket fascinerande varelse.

Vi glömmer ofta att det finns en biologisk drift bakom hur vi organiserar våra samhällen och tror att mänskliga aktiviteter mest går emot naturen. Vi ser inte på oss själva som en del av naturen, utan mer som någon sorts gudaväsen som parasiterar på naturen. Det är ingen hälsosam självbild.

Förmågan att se andra människors behov och att vilja vara en del i att möta detta behov är en förmåga som kan skadas om vi får en förvriden, ideologisk, syn på tillvaron. En rent egoistisk jakt på makt och status är sällan till nytta för samhället i stort. När framgång inte är belöning för viktiga bidrag till samhället, utan en strävan i sig, så står något inte rätt till.

För att samhället skall fungera så bra som möjligt, så måste det tillåtas att självorganisera. Att centralt reglera hur människor skall organisera sig är onaturligt och gör att det fungerar sämre. Detta är såklart en kritik mot vänsterideologier, men det går också att kritisera åt andra hållet. Den högerideologi som ser ett samhälle där den svage slås ut och den starke överlever har helt missat den naturliga anpassningsförmågan som vi människor har. Det handlar inte så mycket om att slås ut, utan att hitta sin plats i ett komplicerat samarbete. Det är detta som vi måste ge utrymme för, något som både högerideologier och vänsterideologier verkar missa.