De stora frågorna

I alla tider har människor funderat på vad vår värld egentligen består av. Vi har tänkare som Platon, Kopernikus, Newton, Spinoza och Einstein som har gett stora bidag till vår förståelse av tillvaron, men allt är inte förklarat och det finns mycket att grubbla över. Detta gör jag ibland. Det framstår för mig som om de flesta av oss tar rummet och tiden för givet. Att universum är någon sorts behållare som har fyllts med saker och vi försöker beskriva hur dessa saker fungerar i behållaren, men vi kan inte förklara vad behållaren är för något. Våra beskrivningar blir alltmer fantasifulla. Kanske finns det fler dimensioner än de vi ser? Kanske finns det oändligt många världar? Jag har svårt att tro att vi är på rätt spår när vi staplar fantasifulla idéer på varandra, det måste istället gå att knyta ihop ett antal förstaprinciper till en förklarande helhet. Det är rum-tiden som är den stora gåtan, finns det en sorts behållare som har utbredning och tid, även om ingen materia hade funnits? Vad består den isåfall av? Jag lutar mer åt att rum-tiden är en konsekvens av materien, att den inte skulle existera om materien inte fanns.

Mycket förklaras idag av fält av olika slag, elektromagnetiska fält, gravitationsfält, morfiska fält och annat. Det ger en elegant matematisk förklaring, men existerar fält som verkliga fysiska företeelser, eller är de bara en matematisk beräkning av hur materia skulle samverka i olika positioner i rummet? Det moderna förhållningssättet verkar se fält som något fysiskt, men jag tvivlar på att det är så. Jag tror att vi skall utgå från att all materia påverkar varandra och att rum, tid och fält är uttryck för detta, inte verkliga saker i sig själva, utan en konsekvens av materien.

Sådana här tankar vill man gärna diskutera med någon, men det kan man inte göra med sina vanliga vänner, de skulle tro att man blivit tokig. “Nu när vi har snackat politik och hur det går för dig på jobbet, kan vi inte ta en stund och diskutera Machs princip?” Nej, det skulle nog inte gå så bra. För några veckor sedan kände jag en stark lust att dela mina tankar med någon och jag drog iväg ett kort mail till Alexander Unzicker, en tysk professor som skrivit ett antal böcker som är kritiska till modern fysik och som har en youtubekanal som jag följer. Jag räknade inte med att få svar, men det fick jag några veckor senare. Han skickade ett utkast till sin senaste bok och skrev att jag kunde se om det fanns överlappningar mellan mina tankar och hans. Det gjorde det. Unzicker är en stor beundrare av klassiska fysiker som Ernst Mach, Albert Einstein, Paul Dirac och Erwin Schrödinger, men djupt kritisk till den riktning fysiken tagit från 1960-talet och framåt. Han är alltså inte så förtjust i kvarkar, svarta hål, mörk materia, strängteori och “många världar”. En av hans talpunkter är att fysiska konstanter, som vi använder i våra formler, är ett uttryck för något som vi inte förstår, för om vi förstod så skulle vi inte behöva dessa, utan de skulle vara uträkningsbara ifrån principer som vi känner till. Han har flera historiska exempel på hur sådana konstanter har eliminerats när sammanhanget har fått en förklaring.

Min egen förebild är Spinoza, som gjorde en förklaringsmodell byggd på axiomatiska principer. Han utgick ifrån några grundläggande axiom och drog sedan slutsatser utifrån dessa. Ett sådant system kan bara vederläggas om man kan visa att resonemanget är ologiskt, eller att de grundläggande axiomen är felaktiga. Spinoza kritiserades inte på det sättet, utan av religiösa skäl, vilket totalt missar hans poänger. Jag vill resonera på samma sätt som Spinoza, tänka igenom mina första principer och dra mina slutsatser därifrån. Så innan jag svarar professor Unzicker skall jag tänka igenom mina idéer ordentligt och se hur långt de håller.

Så när du pratar jobb, väder och politik med dina vänner, kan det vara skönt att veta att en del av oss försöker lösa de stora frågorna.