Mörka tider

En växande hög med böcker ligger på min soffa. Jag försöker förstå de senaste händelserna i USA och vad som är de bakomliggande orsakerna. Hela västvärlden verkar knaka i sina grundvalar och även om epicentrum verkar vara i USA, så ligger vi också i farozonen. Det har beskrivits som ett kulturkrig av vissa skribenter, en kamp mellan konservativa värderingar och postmoderna, marxistiska idéer. En del kallar det höger mot vänster, men den skalan börjar bli något daterad. Vissa betonar stadsbor mot landsbor, varsomhelstare och någonstansare. Populister mot globalister. Även om alla beskrivningar har en poäng, så lutar jag mer och mer mot att de alla har fel. Motsättningarna är inte i första hand ideologiska, de är klassbaserade.

Klass är ett begrepp som jag länge fnyst åt. Jag har tänkt att alla i stort sett tillhör någon sorts medelklass och att den gamla gränsen mellan arbetare och kapitalägare hör till historien. Det jag inte hade fattat var att klassgrupperingarna har förändrats över åren och idag är minst lika betydelsefulla, som de tidigare var. Den nya eliten har byggts upp i takt med avindustrialiseringen i västvärlden. En växande grupp människor försörjer sig nu på offentliga medel av olika slag. Det har skapats allianser och maktstrukturer bland dessa människor som syftar till att behålla och utöka deras privilegier. Deras ideologiska argumentation brukar betecknas som vänster, men det är ingen klassisk vänster som värnar löntagarnas rättigheter gentemot kapitalägarna, utan en sorts pseudovänster som bygger på identitetspolitik. Genom att lyfta fram några specifika svaga grupper, som används som förevändning för diverse åtgärder, så skapas en dimridå som skymmer de verkliga intressena.

I USA har detta gått väldigt långt, men även i Sverige har denna grupp människor bitit sig fast. Ett tydligt exempel är att vi idag har en S/MP-regering som kommit till med hjälp av två, som vi trodde, borgerliga partier. Förevändningen har varit att värna en öppen invandrarpolitik, men detta framstår som alltmer krystat. Idag skiljer sig de olika partiernas uppfattning i frågan inte jättemycket. Den verkliga orsaken var hotet om nedläggning av statliga myndigheter. När det sociala nätverk som utgör makteliten hotades gällde det att sluta leden. De vi trodde var politiska fiender visade sig i själva verket tillhöra in-gruppen. Så socialdemokrater, miljöpartister och liberaler bildade mur mot nykomlingarna och så fick vi en regering som ingen hade valt. Ideologi spelar mindre roll än egenintressen.

Det går aldrig att bekämpa detta med argument. Vi kan komma med våra beräkningar och rationella resonnemang, men det ändrar ingenting. Dessa människor ger sig sällan in i sakdiskussioner, de attackerar personen, för att tysta och skämma ut. Det enda som kommer att hjälpa är om vi kan gå på deras möjligheter att sko sig på systemet. Avslöja korruption, minska den offentlig sektorn, lägga ner statliga myndigheter och ickedemokratiska organ. Helt enkelt svälta bort dem. Lyckas vi inte med det, så kommer de att bita sig fast allt hårdare.